Torsåkers Fotohistoriska Sällskap


 



 Penninge Kalkbrott Allmänt Bild 1:1. Kalkbönder vid Penninge Kalkbrott. Kalkbönder var bönder som fraktade kalk med häst och vagn på sommaren, och med släde på vintern, bland annat till
 Torsåkers järnvägsstation. Det krävdes många sådana ekipage för att frakta kalken den långa vägen. De hann med att frakta några lass per dag.
 Bilden är tagen 1902.






 


   Har ni information om bilderna klicka på knappen Info och berätta.











 Penninge Kalkbrott Allmänt Bild 1:3. Bilden är tagen på botten i Penninge Kalkbrott. Personerna är från vänster August Jansson, gift med "Flughems Lydia", Lars Persson Vingesbacke,
 Erik Persson och en okänd.
 Bilden är tagen 1915-1916.
 Fotograf Martin Edin från Vall.



















 Penninge Kalkbrott Allmänt Bild 1:2. Personerna är från vänster Maskinisten E Gustavsson från Berg, Arvid Wiren Berg, Förman Anders Wallsten Vibyhyttan, Anders Lund Vingesbacke,
 Skog Vingesbacke, Karl Konrad Hellström "Springars" Berg, Lars Bergsten bodde vid "Lars Lars fäbod", Anders Eriksson, far till William Eriksson, Berg och Per Efraim Wallsten Vibyhyttan.
 Bakom syns kalkbönder.
 Bilden är tagen 1902.











































































































































































































 Penninge Kalkbrott Allmänt Bild 1:4. Laven vid Penninge Kalkbrott dit tunnorna hissades upp för att lastas på en tralla och sedan tippas. Det var härifrån tunnan och lasten störtade rakt ned i brottet.
 Så här såg det ut 1902.
 Teckningen är gjord av William Eriksson.

   En mirakulös räddning femtio meter under jord.
 
   Där SKF: s nya gruvtorn nu reser sin imponerande prisma vid Vingesbacken i Berg Torsåker, öppnar sig strax intill ett gammalt kalkbrott, som ett fruktansvärt, 200 m långt svalg i det vita berget.
 Ett halvt sekel har snart gått sedan arbetet avslutades här i Penninggruvområdet, där den händelse timade som skall berättas i denna artikel. Skildringen bygger dels på anteckningar som
 Anders Eriksson (1851-1915) gjort om sitt gruvarbetarliv, dels på muntliga återgivanden av minnen och upplevelser, som de övriga kamraterna i arbetslaget gjort och vilkas hågkomster jag
 upptecknat.
   Här i Kalkbrottet upptogs vid början av 1900-talet ett schakt för kalkbrytning på djupet från det stora dagbrottets botten. Ett intag, (lave) hade byggts uppe på randen. Delvis stående på en hylla i
 bergväggen, delvis hängande ut over avgrunden, liknade det ett svalbo då man såg det nedifrån djupet. Det var stagat med stållinor från alla sidor men svajade ändå kännbart under arbetet eller i stark
 blåst. Bredvid byggdes ett maskinhus, där en representant för det nya århundradet, en dunkande och osande fotogenmotor, just hade avlöst sin föregångare på gruvbacken: hästvandringen,
 kraftkällan från hedenhös vid gruvorna. Från maskinhuset spelades de dinglande bergtunnorna, fyllda med mörkt gråberg eller vit, svagt rosig kalksten upp i intaget för vidare befordran utefter en
 järnbana ut till "tippen" respektive "skrädhuset". Från maskinhuset utgick också ett par konstarmar, som höll pumpverket i gång i gruvan.
   Det nya schaktet, 4 m i diameter, var ännu endast en sänkning 7-8 m djup från kalkbrottets gamla botten räknat, men belägen 40 a 50 meter lodrätt under intaget. Så såg det ut i
 Penninggruvområdets stora kalkbrott den dag under sommaren 1902 då följande tilldrog sig där, en händelse, som för livet etsade in en fast tro på underverk i arbetslagets uppfattning av tillvaron.
 Fem kamrater befann sig tillsammans på den trånga arbetsplatsen nere på sänkningens botten. Anders Eriksson och Carl Berggren höll på med släggborrning och drev sina klingande stål allt djupare
 ned i berget. Calle Lindkvist och Mats Lundh hade just skickat upp en fullastad bergtunna, fått ner en tom i utbyte och hade börjat lasta denna.  Iförda skyddsförkläden av läder - barmskinn - hjälptes
 de åt att lyfta de största "skutorna” upp i järntunnan. De två var gruppens transportsektion. Den femte kamraten i laget, Carl-Erik Wallsten - kalkbrottets rolighetsminister - drog historier och sjöng
 egenhändigt författade visor under det han med spettet och storsläggan ”knostret", oförtrutet bearbetade det hårda materialet. Han jämnade och rensade väggarna efter sprängskotten, slog sönder och
 gav de grövsta blocken ett tillgängligare format.
   Den uppgående tunnan syntes allt mindre där den hängde som en tung droppe i stållinan, vände sig sirligt ett kvarts varv och försvann just nu däruppe i svalboets runda hål och stannade precis på
 centimetern där den skulle. Intagaren på laven var Johan Asp, en soldat från Barkhyttan, som under sina tjänstefria perioder arbetade i kalkbrottet. Han var väl sedd i arbetslaget för sin godmodiga
 humor och för sin sångarglädje. Älsklingssången - naturligtvis, han var ju soldat - var Sinclairvisan, vars otaliga verser han föredrog med osvikligt minne. Det var emellertid endast för dagen han stod
 häruppe i svalboet, vikarierande för den ordinarie intagaren. Nu sköt den något ovane ställföreträdaren fram sin fyrhjuliga tralla över golvöppningen, gav signal till maskinisten och sänkte ned tunnan
 på trallan varefter han hakade av de tre grova järnkrokar vari tunnan hängde. Ett handgrepp till hörde ihop med denna sak, en mycket viktig detalj, men som han förbigick. Han glömde nämligen
 att fälla ned spärrhaken som skulle låsa fast tunnan. Trallans tippanordning förblev därigenom osäkrad. Följden härav var oundviklig och lät ej vänta på sig. Hans blunder utlöste automatiskt en
 katastrof. När den sjungande Johan Asp med en stöt av foten satte trallan i rörelse på järnbanan, vägde tunnan över, tippade bakåt och stjälpte hela sitt innehåll och därpå sig själv tillbaka genom
 lavens runda golvöppning, ned i det svindlande djupet. Johan Asp kunde ingenting göra for att hejda olyckan. Han slutade sjunga mitt i versen och skrek istället någonting ned genom hålet med sina
 lungors fulla kraft. Som fångade i en fälla, hjälplösa och oskyddade, stod de fem kamraterna mitt under där nere på sänkningens botten, inneslutna av lodräta bergväggar på en plats av några få
 kvadratmeter.
   En av dem - Carl-Erik Wallsten - uppfattade ropet, varsnade olyckan och skrek i sin tur; Si opp; Si opp; De övriga såg upp från arbetet, uppfattade lika snabbt faran och vad den innebar för dem.
 Hos gruvornas folk måste ofta tanke och handling vara ett, som nu, ty här gällde det ingenting mindre än livet. Ingen av dem offrade ens en tanke på att hinna ta sig upp ur fällan efter stegen. Istället
 pressade de sig hårt och tätt in emot bergväggen med armarna lagda som betäckning over huvud och ansikte. Det släta berget gav ett klent skydd, men de hade intet val. Det fanns inget annat.
 Dödstystnad rådde men endast ett par evighetslånga sekunder. De kunde höra ett svagt vinande ljud uppifrån, som övergick i ett brus, tilltog i styrka, kom allt närmare, växte till orkan och så med ens
 brakade bergmassan ned mitt ibland dem. Mindre stenar tillsammans med stora skutor yrde omkring dem, splittrades vid nedslaget och krossade verktyg och redskap med förfärande kraft. Sist, litet
 efter sitt urstjälpta innehåll, kom den stora järntunnan flygande, studsade mot bergväggen, föll och tillplattades då den skrällande slog i botten. Ännu en sekund och så var allt över och tystnad rådde i
 schaktet.
   Från en plats litet längre bort i kalkbrottet hade Förmannen Anders Wallsten bevittnat katastrofen. Han kom springande fram till sänkningens kant, tittade ned i villervallan och frågade, rädd för det
 svar han väntade sig: Vilken av er fick bud idag? Ty att någon eller några "fatt bud" därpå ansåg han sig ej kunna tvivla. Men han ropade högt: Gud vare tack; då han såg att de alla levde och började
 röra på sig därnere. Ingen av dem hade blivit ihjälslagen och glädjen över ett så stort under upplöste snart den olidliga skräckstämningen. De sjöng, skrattade och omfamnade varandra, visste icke
 vad de gjorde och först så småningom fäste de varandras uppmärksamhet på de skråmor och sår som ingen av dem hade undgått, men som de ej hade märkt i de första ögonblickens upphetsning och
 översvallande glädje. De såg, sig omkring. Verktygsuppsättningen företedde en bedrövlig anblick. Stegen var sönderslagen, likaså pumpen. Släggornas och fyllhamrarnas skaft hade splittrats och två
 grova järnspett låg där avslagna. Och där, mitt i detta bråte, låg den tillplattade järntunnan, oformlig och vederstygglig. Den mer än något annat, var ett övertygande och skrämmande bevis om att det
 rysliga, nyss upplevda, varit verklighet och ej en ond dröm.

   Berättat av William Eriksson.