Torsåkers Fotohistoriska Sällskap

Torsåker

Historia

Bildsida 1

Har Ni information om bilderna klicka på länken INFO

Åter Torsåker Historia Index

   

 

 

Järnvågen

 

   Järnvågen stod på den plats där Kommunalhuset ligger idag. För att slippa underhåll och reparationer togs1828 beslut av Socknens styrande att auktionera ut den gamla byggnaden, och i ett avtal med köparen att han skulle riva den och städa upp på platsen. De båda Bergsmännen Lars Abelsson i Särsta och Anders Olsson i Solberga tillsammans med Sockenskrivaren, utsågs att inventera de vikter som hörde till Järnvågen för att sedan se till att dessa förvarades på någon plats för Socknens räkning. Annat material som fanns vid vågen skulle inventeras och auktioneras ut för att pengarna sedan skulle gå till Sockenkassan.

1829 var byggnaden riven. Man tog då beslut om att upplåta platsen åt Organisten Stolpe för att användas av honom tills någon publik byggnad senare skulle uppföras. Det dröjde ända in på 1900-talet innan någon uppfördes, det var då Kommunalhuset byggdes.

 

En av Vågmästarna som har funnits vid Järnvågen är Lars Jenning född 1724, han dog 1802. Hans fru var Margta Lundberg född 1732.

 

Järnvågar.

 

   Järnvåg var namnet på de upplagsplatser, där det från järnbruken kommande järnet förut skulle läggas up och förvaras samt vägas, innan det skeppades. Enligt K. M:ts förordning om järnvräkeriet av den 15 december 1671 skulle Vågmästarna (även kallade vägare eller, såsom i Stockholm, övervägare, som där hade undervägare till biträde) tillsättas av Bergskollegium, men denna bestämmelse följdes först småningom, och ännu 1730 var sådana auktoriserade vågar inrättade endast på 26 orter, av vilka 24 var städer och 2 belägna på landet.
   Sedermera tillkom dock, bland annat i sammanhang med upphävandet av Bottniska handelstvånget, ett ganska stort antal vågar i Finland och Norrland, där förut sådana varit inrättade endast i Åbo och Gävle. Vid järnvågarna skulle kontroll utövas inte endast över järnets vikt, utan även över dess beskaffenhet och riktiga stämpling. Detta skedde genom särskilda tjänstemän, de så kallade järnvräkarna, som dock på de mindre orterna vanligen var även vågmästare.
   Ett särskilt slags järnvågar, nämligen sådana för vägning av tackjärn, uppkom först i mitten av 1700-talet med anledning av 1739 års förbud mot tackjärns utskeppande till utrikes orter.
  

   Den första tackjärnsvågen kom till stånd i Stockholm den 29 mars 1748. Snart därefter inrättades en ny i Gävle, en annan i Västerås på magistratens begäran 180, varjämte sådana av sent datum fanns även i Strömsholm och Köping. I ett flertal städer fanns dessutom så kallade metallvågar för vägning av andra metaller än järn, som koppar, bly, mässing med mera.
   Bergskollegii instruktion för vägare och järnvräkare i stapelstadsvågarna är daterad den 1 juli 1802 och en dylik för uppstadsvågarna samma dag. En ny instruktion utfärdades ännu så sent som den 16 oktober 1856. Den 13 september 1864 upphörde emellertid skyldigheten att vid export låta uppväga järn- och ståleffekter, och bergsöverstyrelsens befattning med järn- och metallvågarna upphörde alldeles den 26 oktober 1877, varvid åt kommunalmyndigheterna överlämnades att i mån av behov tillsätta vägare.
   Redan dessförinnan hade, vid mitten av 1800-talet, en mängd vågar med K. M:ts tillstånd nedlagts. Antalet minskade sedan alltmera, och 1885 indrogs Stockholms järnvåg, året därpå Norrköpings. Den sista, som fanns kvar, var Göteborgs; stadsfullmäktige där beslöt den 29 augusti 1889, att järnvågen med utgången av 1890 skulle upphöra, men att järn och andra metalleffekter, som befanns på dess område, skulle få ligga kvar tillsvidare, dock längst till utgången av 1892.

 

Järnvräkare

 

   Järnvräkare kallades förr tjänstemän, som av kronan tillsattes för att kontrollera mängden och beskaffenheten av det järn, som skeppades från järnvågarna. Redan på Magnus Ladulås tid utövades en sådan kontroll, nämligen av fogden i bergslagen, men flyttades, till följd av Norrköpings riksdags beslut 1604, sedermera till städerna, där edsvurna vräkare anställdes, vilkas uppgift var att konfiskera eller med böter belägga järn, som vid syning befanns felaktigt, vare sig till egenskaper, dimensioner eller stämpel. Järnvräkeriet, som var ett tvång på järnhanteringen, upphävdes 1860.