Torsåkers Fotohistoriska Sällskap

Historia

Vagar

Vägsyn

Har Ni information klicka på länken
INFO

Åter Vägar Index

 
 
    
Historia Vägsyn Bild 1:2. Teckning William Eriksson.
Historia Vägsyn Bild 1:1. Teckning William Eriksson.

 

Vägsyn

 

Underhållet av vägarna vilade i gamla tider liksom långt in på 1900-talet helt och hållet på Socknens hemmansägare, ”de besuttna” det vill säga, ägarna till i mantal satt jord, allt efter hemmanets bärkraft som värderades i skattetal och öresland. Vägdelningen markerades av lagligen uppsatta vägstolpar.

 

Varje försommar, vanligen i början av juni, kom så Länsmannen assisterad av fjärdingsmannen åkande genom Socknen på vägsyn. Det var en verklig kaxe och en underkaxe som här kom på sin årliga Eriksgata och från sin upphöjda plats på giggens säte med respektingivande blickar ögnade sina undersåtar och deras vägbitar i lagens lydnadskrävande namn.

 

I pålysningen från Predikstolen i Kyrkan en månad tidigare då datum för synen kungjorts, hade de väghållningsskyldiga i förständigande, hotfulla ordalag, påmints om sina åligganden till vilka bland annat hörde att ha tydliga vägstolpar uppsatta, att rensa vägbanan från ävja, sten och tuvor och där efter köra ut och skyffla ett lager av tjänligt grus, men icke sand. Vägdiken skall rensas, eller upptagas om så erfordras. Buskskog bortrensas från vägkanterna, broar och vägtrummor försättas i gott skick. Närvaro vid vägsynen krävs. Allt vid äventyr av böter upp till 200 Riksdaler, med vanlig påföljd att bristerna avhjälps på den försumliges bekostnad.

 

De väghållningsskyldiga som nyss gjort sitt bästa för att få vägstycket i godtagbart skick, stod nu följaktligen där, mer eller mindre ödmjuka och uppsnyggade vid vägkanten, var och en i slutet av sitt vägstycke, invid vägstolpen, som aldrig ville stå rätt upp i sin stenlagda grop. Här mottog vederbörande nummer tillämpligt betyg på den avsynade vägbiten. De eventuella bristerna var antecknade i protokollet som Fjärdingsmannen förde och skulle vara avhjälpta till eftersynen om någon vecka.

 

Somliga skötte sina vägstycken oklanderligt och kunde frimodigt blicka den guldgalonerade myndigheten ann. Några, med lättskötta vägbitar hade endast behövt grabba vägen ett par gånger, med föga behov av grusning, medan däremot andra, kanske med sanka, svåra stycken, hade kört på grovt, osorterat grus. Nu fick denna tillsägelse att kratta bort de grövsta stenarna. Under sådana förhållanden blev väghållningen ganska ojämn, och som regel var de nygrusade vägarna obekväma att ta sig fram på för de gående, innan gruset hunnit trampas och köras ner i vägbanan vid några regnväder.

 

Med ett nådigt ”Hajö !,” fortsatte de vanligen litet påstrukna synemännen bort i kröken på nästa vägstump, och den kvarlämnade väghållaren tog på sig hatten och drog en lättnadens suck. Solen vågade faktiskt titta fram och skina litet igen, och det hela hade ju gått vägen, som man brukar säga, också den här gången. 

Berättat av William Eriksson.