|
Torsåkers Fotohistoriska Sällskap |
|
Historia |
|
Vagar |
|
Allemannavägen |
|
Har Ni information klicka på länken |
| Allemannavägen i sin nuvarande sträckning kallas Stjärnsundsvägen. |
| Historia Vägar Bild 1:2. Som man kan se på texten ovan var det inte lätt för en vägfarande att hålla reda på hur lång vägen var med de olika måtten på hur lång en mil var, beroende på var man befann sig landet. |
| Historia Vägar Bild 1:1. En profil av Allemannavägen mellan Stigsbo i Dalarna och Vall I Gävleborg. |
|
Allemannavägen Landsvägen som från Vall, Torsåker, i sydvästlig riktning gör en vidlyftig vänstersväng kring Söderåsarna och sen fortsätter med mer västlig kurs mot Stigsbo, Husby, är som landsväg sett inte mycket äldre än milstolparna som kantar vägen. Styckevis är den yngre, ty denna har flera gånger omlagts med kringgående av de svåraste backarna. Den här vägen har dock med säkerhet ända sedan den var en ridstig utgjort den förnämsta förbindelsen mellan Torsåker och Husby. Två andra leder, som ligger längre åt sydost och har gått över Prästhyttan och Hästbo, är delvis också tydliga ännu, men tros aldrig ha nått över ridstigens valör och betydelse. De gick styckevis genom låg- och sumpmarker, lämpliga som vintervägar men knappast mer. Ty var det någonting som de forna trafikanterna avskydde så var det sumpmark. Hellre klättrade de över bergen. Vintervägen däremot från Husby genom Torsåker till Gävle, använde sig gärna av de frusna sjöarna och låglänta kärrmarkerna. Den gick upp från Grycken vid Stigsbo, undvek berget och Stånkarbacken, tog istället kosan över småtjärnarna in över Torsåkersgränsen, fortsatte över Gettjärn, Gropbacka, Dammsjön och Sälgsjön, svängde upp i badviken, kom ned över skogsvretarna sydväst om Igeltjärn, gick över denna sjö samt över Torsåkersåsen och Vallbyåkrarna. Därmed hade den, föga avvikande från kursen, undvikit de tre besvärliga höjderna på Kungsberget, Klövsåsen och Söderåsen. Var denna väg gick genom kyrbyarna i Torsåker är ovisst. Den fortsatte emellertid, följande Torsåkersbergsmännens gamla vinterväg, över Eltebo, Gavelhyttan och ut på Storsjön. Hästskor mycket små, samt malmstycken, har hittats utefter det här stråket, i synnerhet vid Igeltjärn, där gruvförman A J Sundberg, Vallbyheden, gjort många dylika fynd. Berättat av A J Sundberg den 2 september 1945. A J Sundberg levde mellan 1872 till 1949. Den högt liggande landsvägen från Stigsbo till Vall, var väl också från början endast en medeltida klövjeväg och ridstig. Själva ortnamnet Stigsbo, röjer kanske att det var en stig. Först med bergsbrukets uppblomstring på 1500- 1600-talen fick den en annan karaktär, men den torde dock hela tiden ha gällt som den mest brukade förbindelsen. I rivalitet med de två andra vägarna nämns det här stråket vid 1600-talets början allt oftare som ”Allemannavägen” i domböckerna vid tvister om väghållningen. Först med 1600-talet tycks den dock förtjäna att nämnas som väg. Bron i Valls by omtalas första gången 9 juni 1628, då sju bönder bötfälls för att de inte deltagit i brobyggandet i Vall, som är ”Allemannaväg”. Om någon bro funnits där tidigare får vi ej veta. I stället framgår det tydligt av tingsprotokollen att den här tiden utgör en period med livlig omsorg om vägarna i Socknen. År 1623 förordas sålunda om allmän vägdelning så att ”varje bonde måtte veta sitt vägstycke”. Åtskilliga pussar på vägen fylls nu igen och ojämnheter slätas ut. År 1632 förbjöds vid 40 marks böter all ridning och körning på de förut nämnda östligare vägarna. Alla skulle resa ”Allemannavägen” som nu var färdig och välbyggd. Samtidigt tillsattes en Gästgivare med säte i Vall. Tre år senare, eller 1635, fastställdes vägen som gräns mellan Valls och Kalvsnäs skogsskiften, varigenom den blev ännu betydelsefullare för bygden. Man färdades inte gratis över Vallbybron på den tiden. År 1651 utnämndes en brofogde i Vall vilken vakade över att bropengarna betalades ordentligt samt att vägunderhållsskyldiga fullgjorde sina förpliktelser. Och det kunde kanske behövas, ty år 1653 är den besvärliga men betydelsefulla bron bristfällig igen på grund av bristande underhåll. De försumliga hör den här gången hemma i Kalvsnäs, Stenshyttan, Nordansjö och Hofors. Enligt domboken 9 maj 1653 görs samma år också några mindre vägförbättringar på Söderåsen och Kungsberget. Under trycket av den alltmer ökande trafiken vidtogs vid 1700-taletets början kraftiga åtgärder att förbättra ”Bergslagsvägen” som den nu började kallas. Det var närmast fråga om en breddning med utflyttande av gärdesgårdarna och en höjning av vägbanan där så behövdes. Kanske också att dränera på sina håll. Just då kom den vid hyttorna hopade slaggen till användning i stor myckenhet. År 1730, till exempel, instämdes 34 bönder i Torsåker till Tinget för att de inte, som de var ålagda, kört fram slagg till fyllning på landsvägen. De slapp emellertid straff då de före tingssammanträdet kunde visa att de nu fullgjort sina förpliktelser. 5 andra bönder i Socknen bötfälldes däremot, då de inte kunde bevisa samma sak. Vid den här tiden, 1700-talets början, undergick dock ”Allemannavägen” även en annan, mer genomgripande förändring, nämligen beträffande själva uppfarten i Stigsbo och sträckningen över Kungsberget. Från bron i Vall gick, då som nu, landsvägen sydväst under stadig stigning mot Åstjärns östra ände, övertvärade den sänka som här sägs vara en kvarleva av Åstjärnsbäckens, möjligen även någon del av Hooåns forna strömfåra. Härifrån letade sig vägen upp i den verkliga höglandsterrängen i Söderåsens sydostliga sluttning, fortsatte vid ”Vägskels” i Kalvsnäs upp i motsvarande parti av Klövsåsen och ansträngde sig hela tiden att så mycket som möjligt hålla rätlinjig kurs trots ojämnheterna i landskapet. Längre bort, just vid gränsen till Husby och Dalarna där Kungsberget möter, har sedan den gamla ”Allemannavägen” angripits av storhetsvansinne och gett sig av rakt upp i detta bergs högre regioner. Och sedan den häruppe från 200-metershöjden beundrat utsikten över sjön Grycken ett slag, har den, liksom lockad av detta vackra panorama, tvärt begivit sig ner till sjöns stränder vid Stigsbo, hela tiden dock strängt hållande kursen. Det säger sig självt att denna omutliga stråkdragning måste råka i konflikt med den bergiga terrängen och få åtskilliga branta stigningar. En blick på den konstruerade profilen på bilden, avslöjar detta, om man inte visste det förut. Tre ansenliga pucklar, tripp trapp trull, stiger till väders och höjden kulminerar på Kungsberget med 200-215 meter över havet och 75-90 meter över Gryckens yta med en stigning av en meter på fyra. Frånsett den vackra utsikten måste stigningen här ha väckt trafikanternas livliga förtret. För en gående utan börda eller för en ryttare, erbjöd väl klättrandet upp till höjderna föga svårighet, men för vägfarande med tunga lass av malm eller stångjärn, måste synen av den himlastormande backen för varje gång ha varit skrämmande. Det gamla betecknande namnet Stånkarbacken, som ännu lever i folkmun, avslöjar en hel del om forna tiders mödor, och om vägfarandes pustande och stönande, förmodligen också svärjande, många gånger. Av denna anledning fann man det alltså av nöden vid 1700-talets början att flytta ner vägen ett 20-tal meter från Kungsbergets tinnar, som därigenom kringgicks. En förbättring som i någon mån mildrade stånkandet. Historieskrivaren Elers, uppger 1791 att vägen Torsåker- Husby för lång tid sedan till en fjärdedels mil är igenlagd på grund av sin bergighet och ersatt med en ny väg på jämnare ehuru sankare mark. Befolkningen i trakten berättar för Elers om ”Gamla Vägen” som ingalunda är en glömd företeelse.
Helt utplånad är inte denna ”Gamla Landsväg” än. Sommaren 1965 kunde jag styckvis urskilja sträckningen i skogsmarken. Där fann jag också varför denna gamla väg har måst leta sig upp till dessa otillgängliga höjder. Det var helt enkelt nödvändigt därför att Kungsbergets avslutning här i sydöst på en lång sträcka markeras av en kraftig brant, nedanför vilken den nämnda sankmarken tar vid. Av två onda ting, berget och sankmarken, valde man det minst onda, nämligen att färdas över berget. Det var således detta stup, kanske en förkastningsbrant, som tvingade de första vägletarna upp till denna höjd. Och byggnadstekniskt sett utgör vägstråket från denna tid endast en nödtorftigt bearbetad naturväg. Men inte heller vägomläggningen på 1700-talet var så värst påkostad vad sträckan över Kungsberget beträffar. Stenblock har vräkts åt sidan här och där. Stockar har tydligen lagts ut som underlag över sumpmarken, senare fynd visar detta, och vägbanan har någorlunda jämnats. Grusning måtte ej ha förekommit i nämnvärd grad, och bredden på vägen har fått bli som den kunde. Någonting liknande bankkonstruktioner kan dock iakttagas på ett par ställen, ansatser till diken här och där, liksom även en ravinliknande nedskärning nära Stigsbo, vilken dock föga ändrade den alltjämt kvarstående avsevärda lutningen. En ”Tullstuga” byggdes här på krönet vid länsgränsen. Bebodd för inte så länge sedan, står den fortfarande kvar, övergiven med gaveln vänd mot den likaledes övergivna ”Bergslagsvägen”, men ännu i gott skick. Otaliga foror har stannat här, vilat och betalat sin tullavgift. Malmforor till Torsåker från Bispberg med flera gruvor då den egna brytningen inte förslog, stångjärn från Dalabergslagen till Gävle, koppar från Falun, men även andra varor, slipstenar och Falurödfärg. I den andra riktningen gick också stångjärn och marknadsvaror mot Hedemora stad från Torsåkershållet. I konkurrensen med Svärdsjövägen om trafiken mellan Dalarna och Gästrikland ägde Stigsbo- Torsåkersvägen allt sedan 1630-talet ett starkt övertag. På 1760-talet var den trefaldigt större. Backe upp och backe ner, många gånger påbättrad och omplåstrad uppbar nyss beskrivna 1700-talsvägen genomgångstrafiken i bortåt 150 år efter samma stråk. |
|
På anmodan av Kungl. Befallningshavande i Gävleborgs län, sammankallades den 21 februari 1847 sockenstämman i Torsåker för att behandla och besluta om ett förslag till omläggning av Allmänna Landsvägen genom Socknen mot Husbyhållet. Landshövdingen med mera, L M Lagerheim var själv närvarande vid stämman och utvecklade vägförslaget för sockenborna. För Torsåkers del i det vidlyftiga, hela Bergslagsvägen omfattande projektet, gällde nu egentligen och till största delen ett kringgående av Söderåsen och Klövsåsen med två helt nybrutna vägslingor, varigenom skulle vinnas eliminerande av de stora tvärbranta stigningarna. Vid ”Söderåsegan” strax invid varggropen öster om Storåsen, skulle enligt förslaget den gamla vägen lämnas vid foten av den brant uppstigande backen, där vägen ständigt varit sönderspolad av regnen. Varpå den nya, jämnare vägen, som passerade i omedelbar närhet av Söderåskällan vilket innebar ytterligare en fördel, skulle efter en långsluttande stigning med vindlande kurvor förena sig med det gamla stråket efter en dryg kilometer. Detsamma upprepades vid Klövsåsen, där också den fördelen vanns att nya vägen skulle komma att snudda vid Kalvsnäs by, för att sedan efter en jämn stigning och några vackra svängar förena sig med den gamla vid Stenbäcken. Några mindre breddningar och rättningar av gamla vägen förekom också på Söderåsen och Kungsberget, ny kavelläggning över sankmarker, med mera, men dessa arbeten var av mindre omfattning. Från Dalasidan däremot fick nu den efter gammalt ofrånkomliga Stånkarbacken vid Stigsbo äntligen avsked. I en lång, visserligen alltjämt sugande stigning, avslutad med ett par svåra vinkelkurvor längst upp, skulle nu den nybrutna vägen för all framtid ta gadden ur det mödosamma trafikhindret. För Torsåkers del var kostnaderna i sin helhet beräknade till 2666 Riksdaler, 32 Skilling Banco. I denna stora kostnad skulle dock staten gå in för två tredjedelar medan socknen stod för den återstående tredjedelen. Sockenmännen gick enhälligt och helhjärtat med på dessa villkor. De förband sig dessutom att med dagsverken och allt övrigt utföra arbetet inom två år sen första delen av statsanslaget utbetalats. En ”Direktion” tillsattes genast för handhavande och lösande av alla frågor i samband med vägbygget. Den bestod av fem Bergsmän samt, givetvis, med Brukspatron Thore Petre som ordförande. Petre på Hofors Bruk kom man aldrig förbi i sockenangelägenheter av större format. Här vid vägbygget var han dessutom själv större intressent än de flesta just för sitt Bruk Kratten, vilket vid den här tiden upplevde sin strålande storhetstid. Inte förrän den 15 april samma år, 1847, syns något mer om vägbygget i sockenstämmoprotokollet. Då skall emellertid arbetet sättas igång på allvar kan man förstå. Och det bestäms efter pålysning i Kyrkan att alla insocknes arbetare som önskar delta i vägarbetet måste anmäla sig före 1 maj, om de vill ha företräde vid anställandet av arbetslag. De ägde eljest ingen rätt att senare komma och beklaga sig, sades det vidare, i fall utsocknes arbetskraft måste anlitas framför dem själva och de i så fall skulle gå miste om en god inkomst. Arbetet beräknades nu komma att räcka i två år. Det visade sig snart bli litet si och så med den anställda arbetskraften vare sig den var in- eller utsocknes. Otillräcklig var den i alla fall och snart måste ”Gångledsmanskap” uttagas, det vill säga beredskapsmanskap som utgick byvis i veckoskiften och till fastställt antal. Vanligen var det bönderna själva med sina drängar och utanvidsfolk som fick hugga in då det behövdes. Dagspenningen vid vägbygget hade också blivit en tvistefråga. Somliga fick större, andra hade måst nöja sig med mindre, och missnöjet bland de senare tilltog. Den 18 september 1849 fastställdes emellertid priset för ”Gångledsdagsverken” till 36 skilling riksgälds, det vill säga cirka 75 öre, lika för mans och för hästdagsverken. För enhets vinnande vid prissättningen och för återställande av arbetsron, beslöt sockenmännen på samma gång att denna dagspenning, och icke högre, skulle ges även åt den lejda arbetskraften vid vägbygget. Men det berättas, och det var ingenting ovanligt, att även kvinnor var med i arbetet på Söderåsen, liksom vid järnvägsbygget i Socknens norra del fem år senare. Min farmor Britta Samtidigt med vägen västerut, eller i samma följd, blev även vägen norrut över ”Storvikaskogen” uppsnyggad med diverse utjämningsarbeten mot Ovansjögränsen vid den gamla avrättningsplatsen i gränsrån. Detsamma gällde i fortsättningen även förbättring och ombyggnad, delvis nydragning av Gävlevägen genom övriga Socknar. I Storvik förlades sålunda nu gamla landsvägen över det så kallade Gruvberget i skogen väster om samhället, en vägsträcka som varit oländig och svår. En helt och hållet ny väg drogs runt om berget genom det vid denna tid, före järnvägens tillkomst, glest bebyggda Storviksområdet. Hela arbetet på vägsträckan Ovansjö Gävle beräknades till 12000 Riksdaler, varav även här statsanslag utgick med två tredjedelar, medan resten fördelades till utbetalning på de berörda socknarna. Punkt och slut i sockenprotokollen om Bergslagsstråket, den gamla ”Allemannavägen”. Under arbetslöshetsperioden på 1920-talet då så många vägarbeten fick rädda situationen i socknen, kom också turen till den här vägen åren 1926-1929, med krav på ett otal mindre rättningar, avschaktningar och breddningar, en upprustning som dock i stort sett inte förändrade någonting. Ett stort framskjutande stenparti i Söderåsbacken strax söder om Åstjärn, opererades dock bort i april-maj 1927, varigenom vägen här blev rakare och sikten fri. Till Allemannavägen hörde också den ålderdomliga träbron över ån mitt i Valls by. Många gånger reparerad och breddad, var den till slut uttjänt och revs sommaren 1929, varpå en ny bro av betong byggdes samma sommar, och på samma ställe. Även denna har senare breddats, liksom väl de flesta broar och vägar från denna tid. Mellan Tavelbacken i Hästbo och Vallbyheden vid Åstjärn bröts den nya vägen 1935-1936. Den blev av stor betydelse för malmtransporten till Sandviken från Bodås nyöppnade gruva. Vägen fick de följande åren, 1937-1938, sin givna fortsättning från vägskälet vid Åstjärn till Grindberget och Tjärnäs. Även den leden var påkallad av hänsyn till såväl det lokala behovet som till genomgångstrafiken. Om hela vägstråket kan sägas att det är en fin och stabil väg med den trygga Torsåkersåsen som grundval. De här båda vägarna som korsas vid Åstjärn blev i sinom tid äntligen permanentade 1960-1963, belagda med oljegrus, en billigare vägsula än asfalt. Då hade kommunen klagat hos väg- och länsstyrelse i många år över sina tillbakasatta vägar och fått hålla tillgodo med lika många trösterika försäkranden. Samtidigt med nämnda stora genomfartsled bröts under 1930-1950-talen en mängd nya, mindre bilvägar åt alla håll genom Vallbyskogarna. De flesta av dem kom till för skogsbrukets skull, några kanske också för grustagning. Med hjälp av de allt mer framträdande grävmaskinerna som kom, och snabbt gjorde sig oumbärliga på 1940- 1950-talen, hade nu hela vägbrytandet blivit en lek, även i vilda oländiga skogar. Många av de här småvägarna har blivit bestående, medan andra av typen skogsbilväg och som öppnats de här åren, har övergivits efter skogsavverkningens slut, och därpå försvunnit nästan lika snabbt som de uppstått, återgivna till skogen.
|
