|
Torsåkers Fotohistoriska Sällskap |
|
Storbergets Gruvor |
|
Allmänt |
|
Bildsida 1 |
|
Har Ni information om bilderna klicka på länken |
|
Olyckor i Storbergets Gruvområde. Berättat av Sommaren 1865 inträffade ett ras i Stollgruvan. Lyckligtvis bedrevs då ingen malmbrytning. Dånet av instörtningen hördes vida omkring, ända fram till Kyrkan, som en avlägsen åska. Detta ras måste vi nu 1881, när arbetet åter begynte, först delvis röja undan, varefter gruvorna pumpades läns och vägarna rensades. En konstgång byggdes från hjulhuset vid Fernströms kanal uppför Storberget. Därifrån sträcktes en arm ned till gruvorna och pumpverket. Vattnet hade sitt avlopp ut genom Stollgången. Allt eftersom vattnet sjönk i gruvorna skulle väggarna undersökas, ty här och var hängde till hälften lossnade stenar, som måste brytas ned. Vid detta arbete användes en flotte, på vilken man halade sig efter väggarna fram och åter i gruvan. Till denna firades man ned med en lina från vindspelet och efter slutat dagsverke upp igen på samma sätt. Jag var en dag sysselsatt med detta arbete i Djupgruvan, en av de många gruvorna inne i berget. Bredvid mig på flotten stod gruvlampan , som svagt upplyste de mörka, våta bergväggarna. Under mig djupet och runt omkring härskade mörkret. Med järnspettet vidrörde jag ett falskt ställe på väggen, just som ett stort bergflak lossnar, hasar ned och välter på flottens ena hälft. Så mycket hann jag se i sista ögonblicket, och hann även rädda mig över till flottens andra kant i samma ögonblick som lampan slocknade och försvann i djupet. Men det värsta återstod för mig ännu. I mörkret hade jag den förnimmelsen, av att vattnet hastigt höll på att stiga i gruvan. Men som en blixt framstod genast för mig den hemska verkligheten. Det var flotten, min enda fasta punkt, som drogs mot djupet under klippstyckets tyngd. Den sjönk hastigt och snart hade jag förlorat känningen med den och nu började kampen för livet i det iskalla vattnet. Ingen människa fanns i närheten som hörde mina rop och de lodräta väggarna gåvo intet fäste, varför jag började förstå att min sista stund nalkades. Hur länge min fasansfulla belägenhet räckte vet jag inte, troligen endast några sekunder, ty helt plötsligt kände jag mig åter ha fotfäste och hastigt bäras upp över vattenytan igen. Flotten hade vält om i vattnet och befriad från sin börda åter vänt upp till ytan. Jag var räddad.
Ett trevligt minne från gruvorna. Berättat av Som motvikt till de dystra hågkomsterna av olyckor i gruvorna äger jag dock även många glada och ljusa minnen från kamratlivet vid denna tid. Däribland är ”Malmbergsringen” ett. Denna ”ring” var en sorts kooperativ sammanslutning mellan oss arbetare vid samtliga Hofors gruvor. Till ringen hörde dessutom forbönderna samt en del hantverkare. Bönderna, som körde fora, fraktade de till likvidstiden från Gävle beställda matvarorna, sill, ärter, gryn, kaffe, brännvin och så vidare, från järnvägen upp till gruvstugan vid Malmberget, där utdelningen gick av stapeln, en syssla som förrättades i tur och ordning, av ”ringens” medlemmar. Det vilade alltid en stämning av glättighet och gemyt över dessa dagar. Då arbetet år 1888 nedlades i gruvorna och manskapet skingrades åt alla håll upplöstes också ”ringen”, till sorg för oss alla.
|
|
Storbergets Gruvor Bild 1:1. Kvarstående stolpar efter spelet från arbetsperioden 1918-1919 vid Stollgruvorna. |
|
Storbergets Gruvor Bild 1:3. Anders Eriksson född 1857. |
|
Storbergets Gruvor Bild 1:2. Här använder man Storgruvan som brunn till Gruvstugan. Stugan revs 1940. |
|
Storbergets Gruvor Bild 1:3. Djupgruvan. |